Spikvrålet i halsen
Hej igen!
Det är inte långt kvar nu, snart står vi där! På anläggningen med vinden i håret. Alla är vi sugna på att dra en hok-skruv i nacken och tårögda följa bollens väg till koppen..
Jag själv håller mig gärna lite i bakgrunden på de tävlingar jag spelar. Jag vrålar inte, sparkar eller slår inte längre i någon sarg. Jag misshandlar inte mig själv med klubban längre.
Jag vrålar inte ens längre när jag spikar!
Varför?
- Jo, nu tycker jag vi alla lägger våra kort på bordet! Alla har vi någon gång gjort bort oss på en tävling! Men väldigt få säger något om det!
Jag har speciellt två saker jag gärna hade haft ogjort på tävlingar.
Den första utspelade sig under sista seriespelet för några år sedan. Vi hade halkat efter några slag i inledningen av matchen, och några plock var välbehövliga. Min moståndare och jag tog oss an Vallgraven. Motspelaren vars knyck hittills funkat väldigt bra slog en 3:a på vallgraven, och jag safe-spelade över hindret och hamnade väl 20 cm ifrån koppen. Inom mig kände jag en glädje att äntligen få titta ut över anläggningen och vråla rejält. Jag hann precis putta iväg bollen innan jag skrek till "TA ETT".....Glädjen blev kortvarig, för innan jag ens hunnit skrika färdigt såg jag bollen smita förbi hålet och lägga sig nere i sarghörnet.... Allt slutade med att motspelaren tog ett!
Vi bangolfare är ju ganska enögda personer som enbart har våran egen boll i syn, jag är en av dom! På en tävling hade jag spikat alternativet och av glädje gick jag ganska fort fram för att hämta min boll.. Vad jag inte såg var att en i min trippel hade ställt sin bollväska lite pyrt till.... Så jag råkade sparka ut hans cirka 200 (!) ? bollar.. Pinsamt!
Nu vill jag veta era misstag, hur grova, hur roliga och pinsamma dom än är, nu släpper vi handbromsen och skrattar tillsammans! Anonymt om så önskas!
Vi syns!
Det är inte långt kvar nu, snart står vi där! På anläggningen med vinden i håret. Alla är vi sugna på att dra en hok-skruv i nacken och tårögda följa bollens väg till koppen..
Jag själv håller mig gärna lite i bakgrunden på de tävlingar jag spelar. Jag vrålar inte, sparkar eller slår inte längre i någon sarg. Jag misshandlar inte mig själv med klubban längre.
Jag vrålar inte ens längre när jag spikar!
Varför?
- Jo, nu tycker jag vi alla lägger våra kort på bordet! Alla har vi någon gång gjort bort oss på en tävling! Men väldigt få säger något om det!
Jag har speciellt två saker jag gärna hade haft ogjort på tävlingar.
Den första utspelade sig under sista seriespelet för några år sedan. Vi hade halkat efter några slag i inledningen av matchen, och några plock var välbehövliga. Min moståndare och jag tog oss an Vallgraven. Motspelaren vars knyck hittills funkat väldigt bra slog en 3:a på vallgraven, och jag safe-spelade över hindret och hamnade väl 20 cm ifrån koppen. Inom mig kände jag en glädje att äntligen få titta ut över anläggningen och vråla rejält. Jag hann precis putta iväg bollen innan jag skrek till "TA ETT".....Glädjen blev kortvarig, för innan jag ens hunnit skrika färdigt såg jag bollen smita förbi hålet och lägga sig nere i sarghörnet.... Allt slutade med att motspelaren tog ett!
Vi bangolfare är ju ganska enögda personer som enbart har våran egen boll i syn, jag är en av dom! På en tävling hade jag spikat alternativet och av glädje gick jag ganska fort fram för att hämta min boll.. Vad jag inte såg var att en i min trippel hade ställt sin bollväska lite pyrt till.... Så jag råkade sparka ut hans cirka 200 (!) ? bollar.. Pinsamt!
Nu vill jag veta era misstag, hur grova, hur roliga och pinsamma dom än är, nu släpper vi handbromsen och skrattar tillsammans! Anonymt om så önskas!
Vi syns!
En bra premiär!
Hej alla!
Först vill jag be lite om ursäkt för att det förra inlägget blev ganska fult att titta på, ska bättra mig i fortsättningen.
I veckan som gått var det premiär för att damma av den lagom snea Rynér-klubban och återigen svinga fritt och höra ljudet av en NIFO 2:a smälla i baksargen, inomhus såklart! Hur kan man då fira premiären på ett bättre sätt än att ta en riktig fylla, om man inte är en seriös idrottsman...
Det blev alltså ingen fest utan en relativt svettig tv-kväll med ihärdigt zappande mellan Mora-matchen och Skellefteå-matchen i Elitserien. Vi lyckades att pricka in alla Skellefteås alla mål (tänk om man hade haft den svingkänslan på anläggningen) men tyvärr försvann det som var kvar av tipslappen långt ner i papperskorgen relativt tidigt i den tredje perioden.
Tippande är djävulens sätt att göra vanliga människor sinnessjuka.
Som vädret verkar utanför mitt väl gömda fönster nu så kanske man vågar drömma om en relativt behaglig start på utomhussäsongen? Jag menar, vem längtar inte efter att få stoltsera på anläggningen med en sådär lagom het bollväska och förgäves sätta sprikvrålet i halsen för att imponera på damerna som står utanför och blickar ut över anläggningen och lättar sådär lagom vackert på läpparna?
Vi hörs!
Först vill jag be lite om ursäkt för att det förra inlägget blev ganska fult att titta på, ska bättra mig i fortsättningen.
I veckan som gått var det premiär för att damma av den lagom snea Rynér-klubban och återigen svinga fritt och höra ljudet av en NIFO 2:a smälla i baksargen, inomhus såklart! Hur kan man då fira premiären på ett bättre sätt än att ta en riktig fylla, om man inte är en seriös idrottsman...
Det blev alltså ingen fest utan en relativt svettig tv-kväll med ihärdigt zappande mellan Mora-matchen och Skellefteå-matchen i Elitserien. Vi lyckades att pricka in alla Skellefteås alla mål (tänk om man hade haft den svingkänslan på anläggningen) men tyvärr försvann det som var kvar av tipslappen långt ner i papperskorgen relativt tidigt i den tredje perioden.
Tippande är djävulens sätt att göra vanliga människor sinnessjuka.
Som vädret verkar utanför mitt väl gömda fönster nu så kanske man vågar drömma om en relativt behaglig start på utomhussäsongen? Jag menar, vem längtar inte efter att få stoltsera på anläggningen med en sådär lagom het bollväska och förgäves sätta sprikvrålet i halsen för att imponera på damerna som står utanför och blickar ut över anläggningen och lättar sådär lagom vackert på läpparna?
Vi hörs!
Ny papperskorg!
Kära läsare
Kul att ni som är kvar, faktiskt är kvar. Och kul att du som är ny har hittat hit. Välkommen!
För er som undrar vart tangentbordet där jag knackar ner dessa obetydliga rader är beläget är det tänkt att förbli en mystisk hemlighet. Även föreningen som har det tvivelaktiga nöjet av att faktiskt låta mig ha på sig deras klubbdress emellanåt är också tänkt att bli en hemlis. För er som skamset sitter och läser detta kan jag informera att jag även utövar en annan sport. Där vi i dagarna åkte ut från slutspelet. Surt! Det hjälpte inte heller att en överambitiös junior med orealistiska förhoppningar om en plats i startelvan sänkte mig i den största vattenpölen.
Valet av mjukisbrallor som träningskläder ångrade jag bittert när jag under resten av passet fick klafsa runt som en småfet knattespelare med mjukisbrallorna närmare knävecken än midjan.
För er som undrar fick junioren sitt i omklädningsrummet sen, vatten finns ju även på flaska, om ni förstår vad jag menar...
Eftersom det inte hänt något särskilt roligt den senaste tiden, förutom att vi faktiskt fick en papperskorg till samlingssalen (stort!) så tänkte jag börja med att presentera mina klubbkompisar.
De kommer självklart också att ha en plats här på bloggen eftersom jag vill att Bangolfsverige ska veta när dem gör bort sig...
Här kommer de första fem...
Slangen..
Magistern..
Lösen..
Knatten..
Basen..
Kul att ni som är kvar, faktiskt är kvar. Och kul att du som är ny har hittat hit. Välkommen!
För er som undrar vart tangentbordet där jag knackar ner dessa obetydliga rader är beläget är det tänkt att förbli en mystisk hemlighet. Även föreningen som har det tvivelaktiga nöjet av att faktiskt låta mig ha på sig deras klubbdress emellanåt är också tänkt att bli en hemlis. För er som skamset sitter och läser detta kan jag informera att jag även utövar en annan sport. Där vi i dagarna åkte ut från slutspelet. Surt! Det hjälpte inte heller att en överambitiös junior med orealistiska förhoppningar om en plats i startelvan sänkte mig i den största vattenpölen.
Valet av mjukisbrallor som träningskläder ångrade jag bittert när jag under resten av passet fick klafsa runt som en småfet knattespelare med mjukisbrallorna närmare knävecken än midjan.
För er som undrar fick junioren sitt i omklädningsrummet sen, vatten finns ju även på flaska, om ni förstår vad jag menar...
Eftersom det inte hänt något särskilt roligt den senaste tiden, förutom att vi faktiskt fick en papperskorg till samlingssalen (stort!) så tänkte jag börja med att presentera mina klubbkompisar.
De kommer självklart också att ha en plats här på bloggen eftersom jag vill att Bangolfsverige ska veta när dem gör bort sig...
Här kommer de första fem...
Slangen..
Magistern..
Lösen..
Knatten..
Basen..
Lagom ung, lagom duktig
Jag vet vad ni tänker. En blogg till... Vem orkar liksom. Men vänta lite.
Den här bloggen är från mig, till er. Min vardag som minigolfare, någonstans i Sverige. Jag och mina klubbkompisars öden och äventyr, på vandrarhemmet, på tävling, i bilen och självklart under klubbfesterna.
Ni undrar säkert vem jag är?
Jag är en lagom ung, lagom duktig, lagom vältränad ung man från en lagom stor svensk stad som spelar lagom högt upp i det svenska seriesystemet.
Jag har kommit så långt i min karriär att jag börjar inse att det inte finns någon landslagströja som väntar på mig, ingen elitserieklubb som vill ha mig, och jag kommer aldrig att komma ifrån de här knycken som ryser genom hela kroppen! Men det struntar jag i, jag fortsätter för att det är så grymt kul.
Häng med på sommarens skönaste resor, med de bästa vandrarhemshistorierna, de dummaste bortförklaringarna, de värsta resultaten och de bästa klubbfesterna!
Nu kör vi!
Den här bloggen är från mig, till er. Min vardag som minigolfare, någonstans i Sverige. Jag och mina klubbkompisars öden och äventyr, på vandrarhemmet, på tävling, i bilen och självklart under klubbfesterna.
Ni undrar säkert vem jag är?
Jag är en lagom ung, lagom duktig, lagom vältränad ung man från en lagom stor svensk stad som spelar lagom högt upp i det svenska seriesystemet.
Jag har kommit så långt i min karriär att jag börjar inse att det inte finns någon landslagströja som väntar på mig, ingen elitserieklubb som vill ha mig, och jag kommer aldrig att komma ifrån de här knycken som ryser genom hela kroppen! Men det struntar jag i, jag fortsätter för att det är så grymt kul.
Häng med på sommarens skönaste resor, med de bästa vandrarhemshistorierna, de dummaste bortförklaringarna, de värsta resultaten och de bästa klubbfesterna!
Nu kör vi!
